Hoppar icke på planet till Arlanda
I dag blev jag kallad Babi-chan av en lärare. Jag vet att ni tycker att jag ser ut som en Barbie men någon måtta för det väl ändå va! Skämt åsido tror jag bara hon kastade om ビ och バ i mitt namn, vilket är lätt hänt. Jag råkar själv skriva バビ ibland så jag klandrar henne icke.
Hej förresten.
Japanresan börjar lida mot sitt slut och jag kunde inte vara ledsnare. Samtidigt längtar jag hem till Svearike och till Arla-mjölk. (Den japanska mjölken är högpastöriserad eller nåt, för den smakar socker och grädde.) De första nätterna hos värdfamiljen var sömnlösa. Jag, Viva "den hjärtlöse" Dyrén, kände hemlängtan. Här ligger jag i en främmande säng, i ett främmande hus, i ett främmande land. Hur gick det här till? Jag insåg hur mycket jag saknade mina nära och kära i Sverige, någon att kunna prata med på ett språk man förstår. Ja, jag saknar ta mig fan till och med skolan (och Ingrid). Men mest av allt tror jag att jag saknar fri tillgång till internet var man än befinner sig.
I nuläget skulle jag dock kunna klara mig utan 3G och knäckebröd ett tag till, ty jag känner mig inte riktigt färdig med Japan än. Nu när man äntligen vant sig vid att bo hos värdfamiljen och skaffat vänner i skolan, så är det plötsligt dags att bryta upp och lämna detta nya liv för att återvända till Sverige. Nej, tack?! Det känns väldigt tungt att behöva lämna Tokyo Nodai på lördag. Jag är så lycklig över att jag fick två extra dagar i skolan, för jag gillar verkligen det där stället. Lika jobbigt ska det bli att säga hejdå till värdfamiljen. Visst har vi fortfarande en hel del grova kommunikationsproblem, men så här efter en vecka tillsammans är det inte ens jättestel stämning längre. De är världens snällaste och jag önskar jag kunde uttrycka min tacksamhet på det enda språk de förstår. 
Bild från i går när jag, min värdsyster och vår kompis var på en modevisning på Odaiba.
På tal om skolan så vill jag passa på att framföra ett klagomål till världen. Ett litet, men ack så frustrerande. I mitt tycke spenderar jag alldeles på tok för mycket tid inne i lärarrrummet istället för att vara med min klass. Privatlektioner i kalligrafi och kanjistudier med vice rektorn... Jag vill absolut inte verka oförskämd, men jag gillar inte riktigt hur de omotiverat särar på mig och skolans elever. Åkte jag till Japan för att utveckla mina non-existent skills i kalligrafi och läsa barnböcker eller åkte jag till Japan för att uppleva den japanska skolan DVS gå på lektioner med klasser? Jag bara undrar. Men jag finner det nästintill omöjligt att protestera mot detta då jag inte behärskar språket så väl, samt, delvis, för att jag ogärna vill säga emot lärare. Halva dagarna går åt till självstudier (=läsa barnböcker) vilket jag tycker är så väldigt synd eftersom jag borde ta vara på chansen att umgås med de japanska skolungdomarna så mycket som möjligt.
Med den stenen off the chest ser jag fram emot morgondagen samt morgondagens klubbaktivitet som kendo. Det har jag alltid velat prova på så det ska bli kul att göra tillsammans med mina kamrater i klassen! Och med det önskar jag mig själv en god natt.
//Barbie-chan
