Idolstatus
Jag tar mig friheten att skriva ännu ett inlägg. I dag igen. Sorry, not sorry! Det finns så mycket att berätta och som måste berättas!
Inför en full idrottshall fick jag i dag hålla en presentation om mig själv, med mikrofon och allt. Eleverna jublade och skrek så mycket att jag blev tvungen att avbryta talet efter varje mening. Var fan redo att stage dive:a redan efter "hajimemashite" (hälsningsfras).
Min första lektion var med musikklassen. För det första var det kul att få göra någonting annat än att lyssna på en massa japanska i klassrummet som jag inte förstår. Även om jag inte förstår ett dyft av noter heller så var sjunga helt klart att föredra. För det andra var stämningen otroligt härlig, läraren och eleverna skämtade och skrattade tillsammans som bästa vänner. Efteråt tog vi alla bilder tillsammans för jag är cool.
Ursäkta mitt ansikte, ser död ut utan smink.
En flicka med väldigt mycket skit i rälsen (Jag har själv haft tandställning och vet hur lätt matrester fastnar, men herregudrun, så svårt är det inte att hålla rent) skrek uppspelt att jag var hennes idol. Det är väldigt intressant hur populär man kan bli p.g.a. sitt utseende och ursprung. De beter sig som om de aldrig sett en blond människa förut, vilket en del av dem aldrig har. Och det känns ju lite underligt för oss svenskar eftersom det finns så många nationaliteter representerade i Sverige att vi inte reagerar på hur någon ser ut. Men i Japan är det liksom en big deal, vilket ibland känns lite obekvämt. "Oh my god, du har blå ögon - kan jag få din facebook? Har du pojkvän?" Vad jag än gör är det någon som skriker "kawaii" efter mig... Aldrig i mitt liv har jag fått höra att jag äter "gulligt".
I dag fick jag även prova på klubbaktiviteter efter skolan. På schemat stod blomsterarrangemang och teceremoni, varav det förstnämnda inte var en favorit. Jag kan tänka mig att det säkert är kul när man fått grepp om tekniken, men när du har ett gäng japaner som stirrar över axeln på dig och en lärare som förväntar sig att du ska producera något fantastiskt trots zero erfarenhet, ja, då blir det aningen obekvämt. Teceremoni däremot, kanske inte låter så kul, men var helt klart dagens höjdpunkt. Eleverna i den klubben var så öppna och trevliga, stämningen var jättehärlig. För första gången konverserade jag med en elev som behandlade mig som en människa istället för att hysteriskt skrika så fort man vinkade. Detsamma kan jag inte säga om övriga te-tösar. En av dem var så hänförd av mitt utseende att hon skamlöst smygfotade varenda rörelse jag gjorde. Samma person kallade mig även "Viva angel" vid ett tillfälle. Ovant är det självfallet, men flickorna var så öppna och trevliga mot mig att man inte kan låta bli att älska dem. Själva teceremonin innebar att vi förberedde te och serverade detta på traditionellt japanskt vis. Det gör ont att sitta på knä under en längre tid, men det är också det enda negativa jag har att säga om tepartyt.
I kväll drog jag och familjen ut på en spontan middagsdate med min värdmammas bror (min värdmorbror?) och hans son (min värdkusin????) som var jämngammal med mig. Ja, de måste visa upp mig för släkten, ty jag är big news, ey! Efteråt snabbhandlade jag lite musikalbum i en stor... vad det nu var för affär. I Japan har affärerna nämligen öppet till ca elva på kvällen, så det finns gott om tid för shopping även efter middagen. Detta är något jag verkligen kommer att sakna när jag återvänder till Sverige.
Nä, fy tusan, vad detta var en trevlig dag! Nu är det hög tid att sova. Adjö, barn av Svea. Adjö.
//Viva
Svär inte på bloggen :(