Sista
Kära dagbok,
i dag har jag skrivit på en morot.
I dag är även sista kvällen med värdfamiljen dvs sista kvällen med internet, så jag känner mig nästan tvungen att utnyttja min sista chans att blogga innan jag sitter hemma i min egna sunkiga svennesoffa igen.
Spenderade sista kvällen i skolan med att gå runt till så många klubbar som möjligt. Totalt har jag spelat i princip alla instrument som finns, provat på kendo, samt kollat på alla sporter skolan har att erbjuda. Jag har bondat med eleverna som om det ej fanns någon morgondag! Nej, världen, jag är ej redo att lämna Japan, jag gillar den där skolan för mycket.
Väl hemma ordnade familjen yakinikufest för min skull, det var ju sorgligt nog vår sista middag tillsammans. Det hela känns så underligt. Jag bor ju här nu. Inte kan jag bara lämna dem så där!
Den sista måltiden.
Det är med stor sorg i hjärtat jag lämnar skolan i morgon eftermiddag. Jag som precis börjat lära mig namnen på alla mina hundrasjuttioelva klasskamrater och fans. En vecka till kan jag väl få stanna? Jag har folk som slänger mitt skräp åt mig, jag vill aldrig lämna detta liv, okej! Hur lockande är det egentligen att åka tillbaka till ett land där man INTE blir tillfrågad att signera någons morot för att man är exotisk? På en skala 1 till 10: minus 666. I Sverige är det inte en jävel som bryr sig om detta fantastiska ansikte... Vilket är rätt skönt, i all ärlighet. Jag börjar tröttna på att höra småtjejer skrika kawaii i 150 decibel. Det bästa är när de viskar "shiroi" (vit) efter en med tindrande ögon. Det ska jag också börja göra, gå efter folk på stan och skrika deras hudfärg. Hela grejen att kommentera andras utseende högt, även om det handlar om komplimanger som i mitt fall, känns väldigt konstigt för mig eftersom det inte är något vi är vana att göra i Sverige. Men så gör de i japanska skolor. Mycket. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra "kawaii" den här veckan, men det är alltför många. Jag vet heller inte hur många bilder jag har tagit med främlingar och även de är för många, men jag är tacksam för varenda vänlighetsgest från varje elev på skolan.
Nu ska jag gråta mig till sömns. Vi ses på andra sidan jordklotet, gott folk!
//Viva
